Det går sådär för mig just nu. Jag är überförkyld, sover mest och orkar inte speciellt mycket, vilket blanda annat bloggen blir lidande av och jag blir ledsen för att ingenting tycks bli bra. Därför får ni istället för att jag ska tänka ihjäl mig för att komma på något bra titta lite i mitt skrivarkiv nu igen.
Vi
Vi
ligger i din säng och lyssnar på musik. Mot fönstret smattrar
fortfarande aprilregnet och blandas med hur Håkan Hellström sjunger
om just regn. Pissigt vårregn, precis som detta. Om hur han inte har
en plats att kalla hem. Där känner jag att jag inte alls kan hålla
med. Mitt hjärta har hittat hem.
Du
är lillsked och jag storsked. Min hand har du tagit i din egen och
jag har mitt ansikte i din nacke. Lite hår kittlar mig i näsan, men
det gör inget. Det finns värre scenarion. Värre än att omfamna
dig och känna hur hjärtat nästan briserar av lycka. Värre än att
hålla din hand och känna dig i mina armar. Värre än att kunna
helt utan ansträngning pussa på din nacke.
Det
har däremot varit en ansträngning att komma hit. Att inse att de
inte är De Andra, utan att Vi är som dem. De som också blir
tillsagda att gömma sig i en garderob, istället för att gå längs
med gatorna hand i hand, pussas på parkbänkar och säga ”Jag
älskar dig” i normal samtalston. Fortfarande så är det ingen
annan som vet om oss. Vi två är en hemlighet.
Jag
pressar läpparna mot den mjuka huden i din nacke. Blundar och tänker
att jag inte ska somna. Även om en värld bestående av din mjuka
hud, doften av duschtvål och ljudet av musik blandat med regn är en
bra och behaglig värld så kan jag inte sova just nu. Vi måste gå
härifrån om bara en liten stund. Närmare bestämt om en kvart,
åminstone om jag får tro din väackarklocka. Då kommer dina
föräldrar snart hem och de vet ingenting. Tror att vi bara är
vänner. Misstänker inte att vi planerar att hålla handen i
biomörkret när vi ska se Spiderman på bio ikväll eller att vi
inte bara går på bio just ikväll för att filmen verkar bra, utan
för att vi har varit tillsammans i två månader. De tror att vi
bara att vi vill se Peter Parker rädda världen i varandras sällskap
och inget annat.
Jag
känner hur tung du blivit mot min arm och lyssnar på hur dina
andetag förändrats. Jag tror du sover. Återigen kastar jag en
blick på klockan. Bara en liten stund till. Jag vill inte väcka
dig, vill att både du och jag ska få stanna i vår hemlighet. Att
vi ska få vara Vi. Inte låtsas som om ingenting, inte undvika att
komma för nära varandra, inte gömma en del av vilka vi är. Jag
tittar på klockan, önskar att jag kunde få den att stanna en liten
stund. Om minutvisaren bara ville dröja sig kvar vid varje siffra
lite längre och låta den kvarten bli en halvtimme. Återigen borrar
jag in ansiktet i din nacke, andas. Önskar att jag var så mycket
modigare än jag är, att det om en kvart inte vore nödvändigt att
släppa din hand. Önskar att världen vore så mycket mer
accepterande, att mormor skulle prata om hur fina vi två är ihop
snarare än hur sådana som vi förstör samhället. Önskar att Den
Riktiga Världen mer liknade Vår Värld. Att det vore lite varmare
för sådana som oss.
Inte
somna. Jag vet att jag kommer göra det om jag blundar och bara
ligger här en stund nu, men jag får inte. Därför slår jag upp
ögonen igen och tittar mot fönstret. Det har nästan slutat regna.
Spellistan vi lyssnade på är slut och allt som är kvar i vår
lyckobubbla är dina tunga andetag. Det är snart dags att gå. Jag
börjar försiktigt försöka väcka dig. Spräcka det sista av
lyckobubblan så att vi är redo när dina föräldrar kommer hem.
Redo att gömma vår hemlighet och låtsas som att där ingenting
finns.