onsdag 23 april 2014

Från någon gång i början av april 2014

Det går sådär för mig just nu. Jag är überförkyld, sover mest och orkar inte speciellt mycket, vilket blanda annat bloggen blir lidande av och jag blir ledsen för att ingenting tycks bli bra. Därför får ni istället för att jag ska tänka ihjäl mig för att komma på något bra titta lite i mitt skrivarkiv nu igen.

Vi

Vi ligger i din säng och lyssnar på musik. Mot fönstret smattrar fortfarande aprilregnet och blandas med hur Håkan Hellström sjunger om just regn. Pissigt vårregn, precis som detta. Om hur han inte har en plats att kalla hem. Där känner jag att jag inte alls kan hålla med. Mitt hjärta har hittat hem.

Du är lillsked och jag storsked. Min hand har du tagit i din egen och jag har mitt ansikte i din nacke. Lite hår kittlar mig i näsan, men det gör inget. Det finns värre scenarion. Värre än att omfamna dig och känna hur hjärtat nästan briserar av lycka. Värre än att hålla din hand och känna dig i mina armar. Värre än att kunna helt utan ansträngning pussa på din nacke.

Det har däremot varit en ansträngning att komma hit. Att inse att de inte är De Andra, utan att Vi är som dem. De som också blir tillsagda att gömma sig i en garderob, istället för att gå längs med gatorna hand i hand, pussas på parkbänkar och säga ”Jag älskar dig” i normal samtalston. Fortfarande så är det ingen annan som vet om oss. Vi två är en hemlighet.

Jag pressar läpparna mot den mjuka huden i din nacke. Blundar och tänker att jag inte ska somna. Även om en värld bestående av din mjuka hud, doften av duschtvål och ljudet av musik blandat med regn är en bra och behaglig värld så kan jag inte sova just nu. Vi måste gå härifrån om bara en liten stund. Närmare bestämt om en kvart, åminstone om jag får tro din väackarklocka. Då kommer dina föräldrar snart hem och de vet ingenting. Tror att vi bara är vänner. Misstänker inte att vi planerar att hålla handen i biomörkret när vi ska se Spiderman på bio ikväll eller att vi inte bara går på bio just ikväll för att filmen verkar bra, utan för att vi har varit tillsammans i två månader. De tror att vi bara att vi vill se Peter Parker rädda världen i varandras sällskap och inget annat.

Jag känner hur tung du blivit mot min arm och lyssnar på hur dina andetag förändrats. Jag tror du sover. Återigen kastar jag en blick på klockan. Bara en liten stund till. Jag vill inte väcka dig, vill att både du och jag ska få stanna i vår hemlighet. Att vi ska få vara Vi. Inte låtsas som om ingenting, inte undvika att komma för nära varandra, inte gömma en del av vilka vi är. Jag tittar på klockan, önskar att jag kunde få den att stanna en liten stund. Om minutvisaren bara ville dröja sig kvar vid varje siffra lite längre och låta den kvarten bli en halvtimme. Återigen borrar jag in ansiktet i din nacke, andas. Önskar att jag var så mycket modigare än jag är, att det om en kvart inte vore nödvändigt att släppa din hand. Önskar att världen vore så mycket mer accepterande, att mormor skulle prata om hur fina vi två är ihop snarare än hur sådana som vi förstör samhället. Önskar att Den Riktiga Världen mer liknade Vår Värld. Att det vore lite varmare för sådana som oss.

Inte somna. Jag vet att jag kommer göra det om jag blundar och bara ligger här en stund nu, men jag får inte. Därför slår jag upp ögonen igen och tittar mot fönstret. Det har nästan slutat regna. Spellistan vi lyssnade på är slut och allt som är kvar i vår lyckobubbla är dina tunga andetag. Det är snart dags att gå. Jag börjar försiktigt försöka väcka dig. Spräcka det sista av lyckobubblan så att vi är redo när dina föräldrar kommer hem. Redo att gömma vår hemlighet och låtsas som att där ingenting finns.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar