torsdag 4 december 2014

Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth

En sak som jag har upptäckt under mina tjugo år som person är att om en är ledsen så är det väldigt skönt att begrava sig i sorglig litteratur. Inte glad. Den där sorgklumpen i magen sitter redan där den sitter och om en då kan få känna sig ledsen över något i en bok och inbilla sig att hela klumpen beror på fiktionen så blir det hela som en paus från sina egna känslor.

Så, för ett par månader sedan, när jag var väldigt, väldigt ledsen bestämde jag mig för att åka till biblioteket och låna något sorgligt. Valet föll på Jag saknar dig, jag saknar dig, en berättelse om Tina och Cilla som är enäggstvillingar. De är fjorton år och lever ett liv som de flesta andra då en stressig morgon slutar med att Cilla blir påkörd och dör. Tina är ensam kvar och måste försöka ta sig vidare, även om hon knappt vet hur. 


I och med att jag själv inte har någon tvilling vet jag inte riktigt hur det skulle kännas att ha någon så pass nära, men det måste vara ett rent helvete att förlora någon så närstående och det tror jag att den här boken skildrar på ett trovärdigt sätt. Den handlar inte om en verklig händelse, men blev till genom att Kinna Geith skrev till Peter Pohl om sin tvillingsyster som hon då nyligen förlorat, vilket ändå gör att det känns som en rätt trovärdig skildring ändå. 

Som sagt, den är sjukt sorglig på sina ställen och jag grät ganska mycket på vissa ställen. Något jag speciellt tycker om är hur den verkligen skildrar att ingen runt Tina vet hur de ska hantera situationen, trots att den är i Tinas perspektiv och hon själv är ganska upptagen med sin sorg.

Rent språkmässigt och berättartekniskt är jag inte överförtjust. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det känns ibland som att det är någon som återberättar, snarare än att läsaren får vara med och det är inte så roligt att läsa. Jag tror lite att det var själva historien och att jag visste att den var självupplevd som gjorde det så sorgligt, för språket imponerade knappt alls.

Det finns en film också som jag såg för flera år sedan, men ärligt talat minns jag inte så mycket av den. Jag tror inte att boken och filmen var så lika, för de scener där jag kunde känna att "men den här har jag ju sett" var ganska få.

Så som sagt, en berörande historia, men egentligen ingen fantastisk bok.

En del av detta projekt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar