torsdag 6 november 2014

Ett utdrag ur ett stycke nanowrimo

Jag skrev en bit jag blev nöjd med, visade för Erica som råkade börja gråta och kände för att dela med mig till er också, eftersom jag skriver nano istället för ett blogginlägg. Varsågoda.

En dag orkar jag inte. Jag orkar inte bry mig och jag vill inte lyssna på monstret, så jag tar fram gitarren och spelar. Tonerna flödar genom mina fingrar, upp till hjärtat och därifrån ut i hela kroppen. Som att musiken är i hela min kropp, en del av blodet. Att jag är en del av den, att jag flyger med den, sprids över hela rummet tillsammans med gitarrtonerna. De är lätta, ungefär som solkatter, men med en tung text, som jag samtidigt sjunger. Sjunger och känner. Känner i hela kroppen, som om det inte var en annan person, utan mina känslor som formulerat meningarna. Som om texten var jag.

“Hon kommer aldrig hit igen.” Jag sjunger sista raden och känner tårarna på mina kinder. För det är då jag förstår att det är sant. Hon kommer aldrig hit igen. Lilla My kommer aldrig hit igen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar