tisdag 30 september 2014

Om när hjärtat går mitt itu

Det har hänt en sak i mitt liv de senaste månaderna som jag inte har berättat om här på bloggen. Jag har blivit kär. Sådär himlastormande, rusigt jättekär på ett sätt som jag inte tror att jag har varit kär tidigare och egentligen så vill jag kanske också berätta för er hur det känns, men just nu orkar jag inte. Det har nämligen hänt en annan sak den senaste tiden också. Mitt hjärta har gått i väldigt många bitar och eftersom jag är mitt uppe i det tänkte jag snarare berätta om hur det känns när den en är kär i inte är kär i en själv längre, utan en annan och samtidigt har betett sig som en jävla idiot.

Saken är den att ett hjärtekross i alla fall inte för mig kom helt oväntat. Att hon skulle bete sig så dumt hade jag absolut inte väntat mig, men att jag inom en ganska snar framtid skulle kunna få hoppet om detta grusat kom som en smygande känsla, som jag inte alla gånger ville lyssna på, men som ändå fanns där. Så kom de där orden som bekräftade allt och dessutom gjorde det hela värre. De gjorde att benen plötsligt kändes väldigt ostadiga och munnen ökentorr, men just där och då blev jag inte ens så ledsen. Jag gick till och med att resonera med och tänkte att det kanske inte skulle bli så farligt ändå. Det var ganska skönt att förvånansvärt nog inte bryta ihop helt mitt framför henne. Det kom senare och då gjorde det istället jätteont. Som att gå sönder och som att allting bara rasade.

Just nu, när det här fortfarande är obehagligt nytt och smärtsamt, har jag två lägen och emellan dem är allt ganska upp och ned. Det ena är att jag är ledsen, ligger på sängen och gråter och inte klarar av vissa låtar, vissa smaker, vissa dofter och vissa minnen för att allt det är så starkt förknippat med henne. Sorgen gör fysiskt ont, ungefär som om någon skulle ha sparkat mig ganska hårt i mellangärdet. Som ni kanske förstår är det inte jättekul. Det mest fascinerande är snarare att det produceras tårar till tillräckligt snabb takt.


Är jag inte ledsen så är jag arg. Jag tänkte inte berätta vad det är hon har gjort, men hon har betett sig väldigt dumt och samtidigt som jag är så ledsen så vill jag inget annat än att skälla ut henne, berätta för mina bästa vänner att jag tycker att hon är dum i huvudet och även om jag förstår att det är en dum idé och aldrig något jag skulle göra, hämnas genom att punktera hennes cykel eller något i den stilen. Dessutom vill jag göra alla förändringar jag bara kan här och nu, Klippa av mig håret till exempel, vilket jag i och för sig har velat ett tag, men inte så här akut. Det är som om jag inte kan stå still på samma plats längre, utan jag måste vidare. Att vara arg är inte riktigt lika jobbig som att vara ledsen. Det ger en på något konstigt sätt energi, gör en produktiv och känns befriande, Det är ganska skönt att inte gråta, utan att bara vara förbannad och känna det som att det kanske inte gör så mycket att det det blev så här, för i just de arga stunderna tycker jag ju ändå bara att hon är dum.

Som ni förhoppningsvis redan har förstått så är det inte jättebra med mig just nu. Jag kommer att vara ledsen och arg och kanske bete mig lite orimligt framöver. Det positiva med detta är väl att jag dels har fått bekräftat att jag ändå är en modig person och att jag dessutom har världens fyra finaste vänner och en väldigt bra mamma. De får stå ut med att jag behöver någon att prata med väldigt, väldigt mycket just nu och att jag kan växla mellan arg, ledsen och neutral på ett par sekunder.

Det är ungefär det enda rådet jag kan ge till någon som är i samma sits som jag är nu. Håll de personer som står dig allra närmast nära, för i alla fall för mig så är min enda livlina att inte vara ensam med mina tankar speciellt mycket. Dessutom kan de vara bra på saker som att stoppa en ifrån att göra totala orimligheter och att lyssna på när du säger dumma saker, men samtidigt inte döma dig för dem. Jag vet egentligen inte alls hur sådant här ska hanteras, för det är första gången jag måste hantera att ett hjärta av på mitten gör så väldigt ont, men jag tror att det är bra ändå. Sedan får en väl tänka att det någon gång blir bättre. Under tiden jag har skrivit det här har jag lite halvt brutit ihop åtminstone två gånger, men någon gång måste det väl gå över.

1 kommentar: