torsdag 25 september 2014

Om att tycka så fasligt mycket om en häst

Som ni som läst bloggen ett tag säkert redan vet så red jag väldigt mycket när jag var yngre. Under några av de åren, närmare bestämt från att jag var 12 till att jag var 16, hade jag en sköthäst på min gamla ridskola. Han heter Dante och var min första ponnykärlek. Det viktigaste i mitt liv under de åren och även om han inte längre riktigt är en stor del av mitt liv idag på samma sätt så kan jag verkligen inte se hur jag skulle kunna sluta älska den mörkbruna ponnyn som drygade sig till en plats i mitt hjärta för länge sedan. Nu har Dante blivit gammal och det har blivit dags för honom att få gå i pension, säljas till en privatperson och ha det lugnt och skönt istället för att lära barn att rida om dagarna.



Trots att jag verkligen tror att han har det jättebra och trots att han och jag inte träffas mer än någon gång ibland när jag är i Eskilstuna och lyckas ta mig tid att åka förbi ridskolan så blev jag nästan oväntat jätteledsen. Det där med att jag säkert har träffat honom för sista gången nu skar hårt i mitt hjärta. Det spelar liksom inte så stor roll att jag är 20 år, har kommit ur perioden då mitt liv kretsade kring hästar och framförallt Dante och att jag antagligen enligt den stora allmänheten borde vara lite för gammal för att gråta så hjärtskärande över en häst. Att veta att han inte kommer att vara där nästa gång jag åker till ridskolan och att den största av mina anledningar att åka dit och hälsa på nu är borta gör jätteont.

Samtidigt undrar jag varför vi har den inställningen att det ska kunna gå att rycka på axlarna och gå vidare hur lätt som helst efter djur. Det är det jag har fått höra varje gång någon katt eller häst jag har älskat väldigt mycket har försvunnit ur mitt liv, "Ryck upp dig, det är ju bara ett djur!" Är inte det en väldigt konstig sak att säga? Klart att det inte bara är ett djur om det är någon som varit en så viktig och stor del av ditt liv. Djuren blir familjemedlemmar och bästa vänner med tiden. Det gör ont att säga hejdå då och jag förstår inte riktigt hur folk inte kan förstå det.

Ärligt talat tycker jag faktiskt lite synd om de som säger så.  Kan de verkligen ha älskat ett djur någon gång om de tror att det bara går att rycka upp sig hur enkelt som helst? Jag vet inte, men det är ju tråkigt för dem att de inte förstår, Gör det ont så betyder det ju att det finns något väldigt fint att sakna och jag personligen skulle inte byta de fina stunderna mot att slippa vara ledsen.

Därför, tack för allt Dante, jag älskar dig och hoppas så att du och din nya ägare får minst lika många fina stunder som jag fick med dig.


(Kan on a side note också säga att jag härmed förbjuder alla från att spela Utan dina andetag för mig idag, mvh, sjöng den själv och var instabil och påmindes om när jag lyssnade på den hela tiden och började gråta)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar