tisdag 26 augusti 2014

Man måste inte alltid tala om det av Åsa Foster


Det här är en novellsamling som vi fick i uppgift att läsa på min skrivkurs, så det är faktiskt ingen bok jag har hittat själv, utan mer eller mindre tvingad. Jag är dock glad att jag fick den uppgiften, för jag tyckte om den och eftersom jag inte direkt har läst speciellt mycket novellsamlingar innan är jag osäker på om jag själv skulle ha tagit initiativet att läsa den.

Samtliga av novellerna utspelar sig i Sydafrika och skildrar situationer ur väldigt olika människors liv. Vissa av dem har inte speciellt mycket gemensamt alls. Det som finns som ett gemensamt genomgående tema är en vithetsmaktordning. Den syns tydligare i vissa av novellerna och mindre tydligt i andra, men den finns hela tiden där. Jag har ett par favoriter, bland annat en som skildrar vissa av de vitas attityd mot svarta och framförallt svarta tiggare som gick så lätt att se likheter med dagens Sverige i och en med en tjej som är kär i sin kompis av samma kön som var så fin och mitt i prick att mitt lesbiska hjärta bultade lite extra.

Något som den här boken har gjort är att den har fått mig sugen på att skriva fler noveller, vilket ju känns positivt. Någonting författaren är duktig på är att bara ge små inblickar och hinta saker, vilket ju självklart är sådant som gör sig fantastiskt i noveller. Rent språkmässigt annars är jag inte överförälskad, men det är inte heller dåligt. Det är bra och fungerar utan att störa, men stack inte ut så mycket.

Jag skulle hur som helst absolut rekommendera boken, i synnerhet till dig som gillar samhällsskildringar och gärna vill analysera saker och ting, precis som jag själv gör.

Boken är en del i denna utmaning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar