tisdag 19 augusti 2014

En trött Rebbi och en miljöbeskrivning

Hej kära läsare!

Jag är sådär svinigt trött just nu, plus att jag har haft en del att stå i idag, så det har inte funnits mycket tid till skolan. Gissa vem som sitter och pillar med att ge respons nu, även om jag är väldigt trött.

Nej, men jag har inte tid för ett blogginlägg nu, så jag gör den att jag lägger upp min text från senaste uppgiften. Vi skulle göra någon form av miljöbeskrivning och jag skrek KONSTNÄRLIG FRIHET och gjorde en miljöbeskrivning i en situation med en karaktär som kände saker kring miljön istället, bara för att det var kul. Så, om ni är nyfikna på att läsa det, enjoy.

En gammal krans av gransris och rött band hänger fortfarande kvar på den svarta stalldörren. Den slokar, som om den vore ledsen över att julen och kransens egen storhetstid är över sedan flera veckor och att den glömts kvar, när alla andra varit för upptagna för att tänka på att plocka ner den.Dörren gnisslar till när Ronja trycker ner handtaget och drar upp den. Ljudet är ljust och gällt och om det hade varit mörkt hade det kanske fört tankarna till en skräckfilm. Så här i dagsljus gör det inte det, utan snarare till att gångjärnen kanske måste smörjas eller om det kan ha att göra med kylan som nu på förmiddagen fortfarande biter i kinderna och bildar vita moln vid minsta andetag.

Hon kliver in i stallet. Den varma och trygga doften av häst blir tydligare och hon vet inte om hon tycker sig kunna känna lukten av damm också. Det kan vara något hon bara tror eftersom hon ser solkatterna och hödammet dansa i solljuset i fönstret. De fönster som inte har morgonsol har fortfarande frostmönster kvar på glaset. Om ett par timmar kommer de inte heller att ha det, då har solen flyttat på sig och det har blivit för varmt. Det går så fort nu, allt håller på att bli varmare. Om ett par veckor är det inte ens vinter längre, utan mars och början av våren.

Nästan alla boxarna är tomma. Deras invånare är ute i hagen som ligger runt stallknuten och de enda som lever och rör sig här inne just nu är hon själv och stallkatten Aron, som njuter av värmen i en av solrutorna på stengolvet. Hon går fram till honom och stryker honom ömt över den rödspräckliga pälsen. Den är mjuk och len under hennes händer och så tjock att det nästan känns som att hon skulle kunna gömma handen där i. Kanske om den var lite längre. Hon provar, vilket resulterar i att katten tittar upp på henne med lätt missnöjd min. “Klappa ordentligt då, människoskrälle”, ser han ut att tänka. Det får henne att småle, mitt i allt som bara känns som grådassigt elände och svart sorg. Hon börjar klappa honom som vanligt igen och kliar lite bakom örat, där hon vet att han tycker att han tycker att det är extra mysigt. Snart är den lätt missnöjda katten återigen ett rödspräckligt, kurrande pälsnystan och allt är frid och fröjd.

Hon lämnar katten bakom sig och går vidare längs med gången. När stallet är så tyst och lugnt i övrigt hörs hennes steg mot stallgolvet så mycket högre än annars. Kombinerat med hur tomt det känns att vara tillbaka här gör det att det hela känns så ödsligt, även om Ronja har varit här när alla hästar varit ute hur många gånger som helst. Allt ser ut som vanligt, luktar som vanligt, låter som vanligt, men det känns konstigt för ingenting är som vanligt längre. Hela världen är egentligen i uppror, men det är som om ingen annan märkt något. Halvblodet Mira har som vanligt en täckessamling som hennes ägare brukar säga går i “femtio nyanser av rosa” hängande på sin boxdörr, utanför Kakans box står en grön plasthink med betfor som luktar lite sött och stallets hoppstjärna Time Lord har återigen en ny prisrosett på sin boxgardin. Blå den här gången, en andraplats. Allt ser ut precis som vanligt. Som om ingenting hade hänt.

Hon kommer fram till boxen längst in. På dörren hänger namnskylten hon gjorde i träslöjden för fyra, eller om det till och med är fem år sedan. Hon minns inte riktigt. Guldfärgen i “Tom” har börjat flaga lite grann och just nu hade han lika gärna kunnat vara född 1996 som 1998 av de slitna siffrorna att döma, men den mintgröna färgen i bakgrunden har åren till trots hållit sig fin och skulle lika gärna ha kunnat målas på för ett par månader sedan. Ett kvarglömt grimskaft hänger kvar, det där blåa, hårda hon inte gillade och främst hade i reserv. I övrigt är det tomt och inte riktigt som vanligt.. Ronja sträcker ut handen för att öppna boxdörren. Metallknoppen är kall i hennes hand och som vanligt slamrar dörren lite grann när hon skjuter den åt sidan.

Om det inte vore för de små detaljerna skulle hon fortfarande kunna inbilla sig att det bor en häst vid namn Tom här inne. Halmen är för visso inte nyinlagd, men den frasar fortfarande när hon går i den. Den gula och röda bollen i hårdplast hon brukade hälla pellets i åt honom för att han sedan skulle putta runt den och hålla sig sysselsatt ligger fortfarande i ena hörnet. När hon tar upp den hör hon att det skramlar där inne och en lite bit pellets faller ut genom ena hålet. Han hann alltså inte ens göra slut på den.

Hon kan intala sig själv att boxen fortfarande är bebodd. En spindel har hunnit börja bygga sitt nät över vattenkoppen, men om hon inte tittar så noga där så är det fortfarande så tunt och fint att det inte syns. Det hänger inga blåa ikeapåsar med hö utanför längre, men hon kan låtsas att hon snart ska väga upp hö åt honom, precis som hon gjort varje dag i sex år. Både hans gula regntäcke och röda svettäcke är hemma för att tvättas, men det har de varit andra gånger också och hon kan säga till sig själv att imorgon packar hon ner dem i stora  täckesväskan, kånkar med sig dem på bussen och tar tillbaka till stallet. Det känns nästan lättare att låtsas att han inte är borta. Att om hon går ut till hagen så kommer hon se en liten, skimmelfärgad ponny som står och skrapar i den frusna marken tillsammans med en brun shetlandsponny och inte bara en shetlandsponny som ser ensam ut utan sin bästa vän.

Klumpen i halsen som legat där dovt i bakgrunden blir plötsligt väldigt tydlig och varma, stickande tårar väller upp ur ögonen snabbare än hon kan hindra dem ifrån att svämma över. De rinner över hennes kinder och hon snorar och snörvlar. När hon försöker torka bort dem ur ansiktet får hon lite tår och snörvelkladd i munnen och det smakar salt och äckligt, men det orkar hon inte bry sig om. Hur mycket hon än försöker förneka sanningen så kommer aldrig mer hennes lilla, vita ponny stå här inne, sparka i boxväggen så att märkena av hovar blir ännu lite tydligare eller skrikgnägga vid matdags så att det ekar i hela stallet. Aldrig. Det är lika bra att hon accepterar det.

Hon torkar bort tårarna från kinderna. Det här kommer bli jobbigt nog ändå, så det är lika bra att hon börjar. Hon skjuter upp den gnisslande boxdörren igen, traskar iväg ner för stallgången med steg som ekar i stallgången som känns tommast och ödsligast i världen, även om stallkatten fortfarande ligger och solar sig i sin varma golvruta och går bort för att hämta grep och skottkärra. Nu är det dags att göra det svåraste. Städa ur boxen och städa bort den miljö som för henne är Tom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar