måndag 11 augusti 2014

Den eviga nödlögnen

Okej, innan detta seriösa inlägg, lite awesomeness. En av mina närmaste vänner, Maia, som figurerat här i bloggen ett par gånger, ska göra något så awesome som att gästposta på kvinnohat i oktober. Det kommer att bli så bra och alla ni borde verkligen följa kvinnohat på instagram, dels för att det är ett intressant och bra konto, men också för att inte missa Maias vecka.

Nu, till det lite allvarligare jag faktiskt skulle skriva om. Den eviga nödlögnen.

Detta hände idag: Jag satt på tåget på väg hem. Svintrött och med en önskan om att interagera med så få individer som möjligt, utan istället få lyssna på musik, stirra ut genom fönstret och då och då titta till flödet på de sociala medier jag brukar engagera mig i. Bredvid mig satt en man som tydligen inte planerat att jag skulle få göra det. Till en början svarade jag lite artigt på tilltal, men stoppade efter lite konverserande demonstrativt in hörlurarna i öronen för att hinta att jag inte var det minsta intresserad av att göra annat än att vara ifred. Han fortsatte att söka kontakt, luta sig mot mig för att hela tiden smyga sig närmare och efter en stund börja flytta sin hand närmare mitt lår.

Till slut orkade inte jag mer, utan när han återigen skulle prata med mig, fråga var jag bodde och vart jag skulle av tåget gav jag till sist upp och sa att jag skulle möta upp min man i Arboga. Då hände det som händer i stort sett varje gång en kvinna som blir stött på av en man nämner en partner av manligt kön. Han slutade. Ungefär i alla fall, för när jag skulle gå av ville han nödvändigt ha mitt telefonnummer och gav sig först när han fick reda på att det var min mans och inte enbart min önskan att inte lämna ut det.

Detta fenomen är jag inte ensam om att ha upplevt. Det är till och med vanligt och oerhört problematiskt, i och med att det enda männen respekterar är att kvinnan de pratar med "tillhör" en annan man, inte att hon inte vill. Jag tycker själv inte om att använda den. För det första vill jag ha respekt för att jag är en person som alla andra och för det andra så svider det att behöva låtsas vara en mans fru eller flickvän. Inte nog med att mitt civilstånd borde ha noll relevans, jag måste dessutom där och då förneka något som ändå är en stor del av mig.

Egentligen vill jag säga åt mig själv och alla andra kvinnor där ute att vara starka och våga tala om för männen att vi inte vill och kräva att vårat nej respekteras. Samtidigt så förstår jag så väl att en inte orkar, för det gör jag så många gånger inte heller. Ett blankt nej ifrågasätts och så kallas en otrevlig och stämningen kan bli hotfull. Jag förstår att en inte orkar ta det. Själv har jag ofta svårt att oförberett prata med folk jag inte känner, så ni kan ju tänka er vilken panik jag ofta får i de här situationerna.

Nej, som ni kanske märker tycker jag att det här är jättesvårt. Jag tror att vi kvinnor behöver peppa varandra för att orka säga ifrån och att män behöver tänka över sitt beteende och hjälpa till med att säga åt andra män. Ärligt talat, om du är man och känner igen dig i att du ofta försöker få kontakt med kvinnor du tycker är attraktiva, men att de alltid i konversationerna tar upp sina makar eller pojkvänner, då är det nog dags för dig att tänka över ditt beteende lite. Det är antagligen inte dem, det är nog du.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar