onsdag 25 juni 2014

Låt dem vara vänner

Lady Dahmer och Fanny Åström har skrivit varsitt bra inlägg om det här med att så fort två barn av olika kön leker ihop så ska omgivningen utbrista saker som att de är ett sådant gulligt kärlekspar och hur det är problematiskt att pracka på barn heteronormen så tidigt. Jag håller helt med. Det här fenomenet tror jag många kan känna igen sig i. När jag var barn lekte jag mycket med min mammas bästa kompis son och tyckte det var jätteroligt, men fick samtidigt hela tiden höra att vi var ett så sött kärlekspar. Jag var ändå ganska stor när det här fortfarande pågick och var väldigt irriterad över detta. Det var liksom inte kul, utan kändes mest jobbigt att ingen förstod ett nej. Detta var då långt innan jag egentligen visste om så mycket annat än heteronormen, så även utan den aspekten var det liksom inte kul.

Hur som helst, det finns en till sak jag tänkte på angående detta och det är hur en genom att göra så börjar bygga den press som barnet när hen blir vuxen senare kommer känna kring att hitta "den rätta", gifta sig, bilda familj och hela baletten. Jag tror inte att det är hälsosamt. Inte stressen och att det ses som ett misslyckande eller ett andrahandsval att vara singel.

Tittar vi på samhället idag ser vi snabbt att mycket kretsar kring tvåsamhet. Att hitta en kärlekspartner är ett av de där stegen i livet som alla förväntas ta, lite som att ta studenten eller gå i pension. Allt kretsar kring det. I stort sett alla låttexter handlar om kärlek eller hjärtesorg, nästan alla filmer har ett kärlekspar inslängt i sig som tar upp en del av filmens handling,. oavsett om det för handlingen framåt eller inte och nu när jag sitter och synar min bokhylla upp och ner så ser jag att säkert majoriteten av dessa böcker på något sätt handlar om hur huvudpersonen blir kär.

Romantisk kärlek är fint, det är inte det. Att vara kär i någon som är kär i en själv tror jag personligen är en av de finaste känslor som finns, men det är definitivt inte den enda av de där allra finaste känslorna och det är inte ens känsla som ska behöva pressas fram. Om vi bara föreställer oss att det inte skulle finnas den pressen som börjar redan i tonåren på att en ska bli kär i någon och bli tillsammans med denne, utan att folk fick bli kära när om om de nu blev det. Hur många färre skulle ge sig in i förhållanden där de känner att det kanske egentligen inte var det här de ville, men att de inte ville bli ensamma? Typ jättemånga? Jag tror att vi skulle kunna göra folks syn på romantisk kärlek så mycket sundare. Det skulle inte behöva ses som ett måste, utan när och om det händer så händer det, precis som alla andra relationer i livet.

Så, kan vi snälla sluta reagera så när barn leker tillsammans. De är ju bara kompisar. Prata om hur fina vänner de är och berätta för barnet att vänskap är bland det finaste som finns istället.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar