onsdag 26 mars 2014

Don't stop Gleeking

Nu har jag sett Glee och är halvt emotionellt instabil. Det vill säga att jag satt och snyftade mig igenom åtminstone sista kvarten av avsnittet och att typ detta klipp blev väldigt känslomässigt:

Nej, men i och med den ändring de ska göra nu i hur serien kommer se ut så känns det lite som att det här var det sista avsnittet av riktiga Glee, Glee som jag tycker om det. I och för sig så har jag egentligen inte tyckt om Glee sedan säsong fyra började, men innan dess var det min favoritserie och första till tredje säsongen är nog fortfarande bättre än allt annat i serieväg. Bara pyttelite bättre än Doctor Who och Skins, men fortfarande bättre. Nu har de sneaste avsnitten dessutom innehållit ganska många nostalgitrippar tillbaka till the good old days och jag blir alldeles fangirlig och känslomässig eftersom det påminner om hur fint det en gång var och hur mycket Glee betydde. Till exempel hösten 2011, då jag brottades som mest med frågan om min sexuella läggning och då det samtidigt handlade mycket om Santana och att hon skulle komma ut som lesbisk.

Nej, okej, jag ska sluta känslomässigt ranta.

(fast nej, för det är min blogg och jag gör vad jag vill)

Det var fint i alla fall, även om jag kände väldigt mycket saker kring det. Se avsnittet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar