onsdag 15 januari 2014

The Fault in Our Stars av John Green

Vet ni vad? Det är bara onsdag och jag publicerar en recension nu. Nu! Världsordningen är förstörd och allt är bara upp och ner. Alternativt så kan jag som ni eventuellt märkt inte sluta tjata om The Fault in Our Stars, (eller Förr eller senare exploderar jag, som den heter på svenska) så det är väl dags att blogga om den.

Jag tror inte jag kan garantera att jag inte fangirlar ur totalt eller råkar spoila lite. Därför kan det här bli väldigt långt och om du vill ha rena rama överraskningen sedan, läs inte alls. (Fast ingen har väl undgått att få reda på att The Fault in Our Stars är väldigt sorglig?).

Hazel Grace Lancaster är bra en bieffekt, som hon själv uttrycker det. Hon har cancer, också bara en bieffekt av döden, och bedöms lida av en klinisk depression, vilket inte är en bieffekt av cancer, utan en bieffekt av att dö. För att råda bot mot detta (depressionen alltså, inte döden) hamnar hon i en stödgrupp för andra cancerdrabbande ungdomar. Där träffar hon bland annat Isaac, pojken med den ovanliga cancersorten som i slutändan måste bli av med båda ögonen och hans kompis Augustus.

 Augustus Waters. Pojken som metaforiskt inte röker och är på en bergodalbana som bara går uppåt. Pojken som ger Hazel en tidsbegrändad evighet. Pojken som rycker ur läsarnas hjärtan.



Jag kan börja med att säga en sak. Som ni alla vet är Harry Potter mina favoritböcker. Det kommer alltid att vara det, för förutom att vara otroligt bra så finns det så mycket i mitt liv som aldrig hade varit det samma om jag inte läst de böckerna som liten, jag hade kanske aldrig börjat skriva och jag hade verkligen inte (och då menar jag OMÖJLIGEN) kunnat träffa flera av de personer som jag idag ser som mina närmaste vänner. Om det inte hade varit för allt det hade jag haft en ny favoritbok.

Allvarligt, The Fault in Our Stars är lätt en av de bästa böcker jag någonsin läst. Den är vacker, sorglig, citatvänlig, har humor och innehåller välskapade karaktärer. Jag är kär. Både Hazel och Augustus känns som så välgenomtänkta karaktäktärer med mycket personlighet och som har väldigt sarkastisk humor. Jag älskar det. Själva historien i sig kasnke inte hade varit så mycket utan karaktärerna. Det är inte en spännande bok på det sättet, men oj vad karaktärerna väger upp det. Jag älskar dem.

Som jag sa är den citatvänlig och jag som själv hänger mycket på tumblr känner av lite samma språk och humor som ofta används där. Dels vet jag att John Green är aktiv där och dessutom så finns ju the nerdfigthers, så jag tror det är lite sådant som märks. Annars älskar jag alla dialoger, just för vad de handlar om. Det är dialoger om allt och ingenting, precis som det är i verkliga livet. Annars tycker jag allmänt att den är snyggt skriven och det finns många referenser. Jag ska inte spoila slutet, men de två sista meningarna och tanken bakom dem är typ det bästa ever.

Kortfattat, jag älskar den här boken. Jag är förälskad. Läs den. Seriöst, läs den.

När vi ändå är inne på det har Troye Sivan gjort en låt om den:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar