måndag 19 augusti 2013

Utdrag från tankgång angående skolstart

Idag var jag på min åttaåriga lillebrors upprop. Samtidigt så är det första året som jag faktiskt inte har ett eget upprop att gå till. Första året då jag inte ska få papper och busskort och ha friluftsdagar för att starta upp och det ena med det tredje. Första hösten sedan 2000 som jag inte förväntas sitta i skolbänken måndag till fredag.

Som sagt så började mina syskon skolan idag. En började ettan, en tvåan, en åttan och en andra året på gymnasiet. Jag minns något av hur alla de skolstarterna var för min egen del. Ettan då vi blev så många fler i klassen och då jag och mina kompisar kände oss stora för att vi inte längre var yngst i klass F1. Tvåan då vi var om möjligt ännu större och jag då samtidigt lite ledset berättade för mina kompisar att jag och min familj skulle flytta ifrån Västerås. Åttan då det lät så skumt att min klass hette M8A och då jag hamnade framför killen jag var förälskad i just då. Tvåan då jag och mina kompisar satt längst bak och inte hörde många ord av vad som sades för att vi pratade för mycket och då det började ösregna sedan då jag cyklade hem. Det där är bara 4 av 13 olika skolstarter. 13 år. Det är mer än två tredjedelar av mitt liv och egentligen inte så långt från tre fjärdedelar.

Egentligen känns det väldigt skönt att inte gå i skolan nu. Gymnasiet var egentligen mest jobbigt, även om det hade sina guldkorn i form av fina människor och roliga ämnen och redan innan det, sedan åttan, så har jag bara blivit mer och mer skoltrött. Jag vet att det är bättre så här, för det som har fått mig att inte totalt ge upp sista året har varit att jag har vetat att det är det sista, att jag inte måste gå i skolan förrän jag själv vill det sedan. Samtidigt så kan jag inte låta bli att tycka att det känns smått vemodigt nu. Att skoltiden är över (om man bortser från universitet, men det tror jag inte alls riktigt kommer bli samma sak) och att jag egentligen inte längre kan titulera mig som skolungdom vad det gäller bussbiljetter och liknande. Jag tror det är det där med att en så stor del av mitt liv är över nu. Slutet på en era. Medan alla mina yngre kompisar och syskon fortfarande hade sommarlov så kändes det inte som det lika mycket, för jag hade också lika gärna bara kunnat vara på sommarlov, men så börjar de och jag inser att "Nej, just nej, jag ska ju faktiskt inte börja skolan."

Egentligen är jag glad ändå. Egentligen är det här vad jag har längtat efter. Den dagen då jag inte måste gå till skolan, utan kan göra själv vad jag vill. Den dagen då jag får välja hur jag ska tillbringa mina vardagar, istället för att tvingas tillbringa dem med någonting jag hatar. Det har jag lovat mig själv, att jag aldrig någonsin ska gå en sådan utbildning eller ha ett sådant jobb som får mig att må så dåligt under så lång tid som skolan har gjort. Nu har den tiden å det är möjligt och jag ska verkligen ta vara på den. Jag ska bara inse hur riktigt och bra det faktiskt är först.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar