onsdag 31 juli 2013

Until the very end

För tio år sedan var jag nio år.  Jag hade precis slutat tvåan. Mitt absoluta favoritband var Sarek. Jag gick oftast runt i färgglada tröjor med tryck på, hade två småsyskon och tänkte att om jag inte skulle bli författare, skådespelare eller popstjärna så ville jag nog bli kock. Jag tyckte redan då om att läsa och de absoluta favoritböckerna var Harry Potter.

Nu är jag nitton år. För ett par veckor sedan tog jag studenten och nu styr jag planerna mot London. Min absoluta favoritmusiker är Håkan Hellström. Min klädstil kan nog bäst beskrivas som färg, men framför allt är jag väldigt förtjust i att ha klänning. Numera är jag äldst av sju och även om jag fortfarande drömmer om att bli författare planerar jag att i framtiden utbilda mig till lärare. Jag älskar att läsa och mina favoritböcker är Harry Potter.

Mycket har ändrats. Nästan allt faktiskt och med tanke på att tio år är en ganska lång tid är det inte så underligt. Det är nog bara att jag tycker om att läsa, det och att mina absoluta favoritböcker är Harry Potter.

Egentligen kanske jag är partisk. Böckerna i sig jämfört med andra böcker jag älskar, jag vet egentligen inte. Jag är sällan personen som har en favorit, utan jag har alltid flera. Det är bara det att Harry Potter är så mycket mer än bara sju böcker om en liten pojke med svart hår och glasögon. Så här tio år senare är allt Harry Potter har fört med sig en stor del av mitt liv.

Om jag aldrig hamnat framför första Harry Potterfilmen en kväll några veckor innan min nioårsdag. Om jag inte börjat läsa böckerna och fullkomligt förälskat mig i den glasögonprydda pojkens värld. Jag vet inte vem jag skulle vara. Det har präglat en så stor del av min uppväxt. Jag träffade mina närmaste vänner tack vare Harry Potter. Det var genom fanfiction jag upptäckte hur mycket jag tyckte om att skriva. Hade det inte varit för att sjunde Harry Potter skulle komma ut sommaren mellan sexan och sjuan hade jag aldrig blivit speciellt bra på engelska. Småsaker hade aldrig sett likadant ut och det finns säkert mer som jag inte kommer på just nu. Jag hade inte varit samma person.

Jag är så glad att jag fick uppleva allt. Uppleva att vänta på filmer och böcker. Speciellt det sistnämnda, för där är jag verkligen i yngsta laget. Jag kan glatt säga att jag väntat på tre av sju böcker, alltså verkligen väntat och spekulerat och funderat över vad som kommer hända i dem. Jag har vänner som bara är ett par år yngre som inte kunnat göra det. De kunde läsa alla på raken och det känns inte alls som att det kan ha varit lika roligt.

Ett av mina allra finaste minnen är när jag och mamma åkte in till Stockholm och köade utanför Science Fictionbokhandel för att vara med på midnattsläppet av sjuan. Den trånga kullerstensgatan. Husen som ger den där Diagongrändenaktiga känslan. Att det var så många som var utklädda och att folk som överhuvudtaget inte kände varandra sedan innan stod och pratade. Alla hade samma gemensamma anledning att vara där. Alla stod tillsammans och skanderade "Harry Potter" så att det ekade mellan husväggarna.

Harry Potter är boken som påverkade en hel generation. Alla har en historia kring hur de läste en bok om barn på en magisk skola och hur saker inte riktigt var det samma efter det. Inte alltid drastiskt olika, men ofta inte samma. Jag vet inte någon skönlitterär bok som påverkat så mångas liv så mycket. Vi kallas Harry Potter-generationen. Barnen som under som uppväxt hade en pojke med svart hår och runda glasögon som bästa vän.

Idag skulle Harry Potter ha fyllt 33 år. "19 år senare" är om bara fyra år. Den lilla trollkarlen är numera vuxen. Själv är jag nitton och kanske inte vuxen än, men jag är ändå inte barn längre. Både sista boken och sista filmen kom ut för år sedan. Vi är stora, men Harry Potter lever kvar. Hogwarts kan vara olika saker för oss alla, men än står det kvar.

And to you, if you have stuck with Harry until the very end.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar