fredag 19 juli 2013

Om ett krig som utkämpades i fredstid

Jag läste ut första boken i Torka aldrig tårar utan handskar-serien. Den var fantastisk (och jag ska skriva mer om den senare, stay tuned) Tog tag i att se teveserien också. Har tänkt att jag ska se den ett tag, men det är har liksom inte blivit av. Nu gjorde jag det och jag är helt kär. Så fin. Så fint manus, så fina skådespelare, så fint gjord. Den är fantastisk och lyckas skildra så många saker. Jag skrattade. Jag blev alldeles lycklig av att se Rasmus och Benjamin tillsammans. Jag grät floder. Den rör upp så många känslor och skildrar en så viktig historia.

Det är så lätt idag, i alla fall här och om man jämför med förr. Egentligen är det fortfarande inte lätt att vara någonting annat än heterosexuell. Det är fortfarande inte lika accepterat, det ifrågasätts alltid och det kan i folks ögon aldrig vara lika okomplicerat som att bara falla för personer av motsatt kön. Samtidigt så har jag och alla icke-heteros som lever nu, som är unga i en tid då det är på frammarsch det så lätt, åtminstone här i Sverige. Det är inte längre socialt accepterat att vara homofob. Det händer fortfarande saker och idioter rapar ur sig dumheter på daglig basis, men jag tror ändå vi har det förhållandevis lätt. Fortfarande inte acceptabelt, men lätt. Lättare än andra delar av världen och lättare än i Sverige förr.

Jag tror egentligen inte att det går att förstå de hemskheter Torka aldrig tårar utan handskar skildrar. Att få höra att man är ett abnormalt missfoster. Att det bara späs på av en sjukdom som kallas bögpesten. Att alla i din närhet, även den du älskar mest av allt, börjar dö. Om du har tur får du komma på deras begravning, men du och de ges aldrig en rättvis bild. Ni var bara vänner och din älskade dog i cancer. Samtidigt vet du att det snart är din tur. Nästa begravning kan vara din egen.

Jag kan inte veta exakt hur det känns. Jag kan inte riktigt förstå känslan av att alla du står så nära plötsligt dör, för jag har aldrig varit där. Däremot börjar jag gråta bara jag försöker tänka mig in i det och inser på något sätt hur lycklig jag är ändå, för utan mina närmaste vänner skulle jag verkligen inte klara mig. Jag är så sjukt lyckligt lottad, för troligtvis skulle aldrig alla dö sådär smärtsamt och plågsamt på en gång. Jag kan klaga över att det är långa avstånd till vissa av dem och att det är jobbigt när jag saknar dem jättemycket och inte bara kan hälsa på spontant, men de lever. Jag kommer inte få träffa min bästa vän på ett år, men hon lever, bara på andra sidan jordklotet. Inte kanske i en himmelsk evighet, utan här.

Kortfattat och om vi ska lämna alla känslor den rör upp så älskar jag serien och ser fram emot att läsa de två kommande böckerna. Serien kan nog ta platsen som min favorit. Den är verkligen bland det bästa jag någonsin sett. Så vackert gjord och så får den en verkligen att känna. Samma sak med boken. Vore det inte för att Harry Potter alltid kommer vara min absoluta, älskade favorit kanske den skulle vara bäst där med. Kanske. Den är fruktansvärt fin i alla fall och helt klart en ny bland alla andra favoriter.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar