onsdag 12 juni 2013

Anledningen till att jag inte är vidare förtjust i "pojkband"

Ni vet "pojkbanden". De där banden med medlemmar av manligt kön som alla är någonstans runt 20 år gamla och som har ett imponerande brett tonregister. De som får alla fjortonåringa flickor på fall. De som kallas bögar och fjollor av fjortonåringarnas klasskamrater av motsatt kön. De som turnerar världen runt och spelas på varenda radiostation.

Jag har personligen aldrig varit ett jättefan av pojkband. Rent musikaliskt är det helt enkelt inte riktigt min stil. Det bara klickar inte lika mycket som det gör med till exempel Timo Räisänen eller Regina Spektor. En smörig pojkbandsballad kommer aldrig att framkalla samma känslor som Håkan Hellströms allra bästa låtar. Inte mycket att göra åt.

Samtidigt så finns det lite mer djup i mitt ogillande och det är deras texter och framför allt hur tjejerna i dem framställs. Okej, jag vet, det finns många texter som är bra och fina och så, men samtidigt så finns det så många som inte är det. Så många texter där tjejen mer känns som ett objekt eller en trofé. Där det bara handlar om hans känslor, hur gärna han vill ha henne och att hon borde inse hur bra de är för varandra. Att hon är vacker, men inte vet om det och att det är hans jobb att berätta det. Hon ska bara fatta att han har rätt.

Ursäkta, men va? Varför? Jo, alltså, det är fint att de är kära, men vad hände med att låta tjejen ha en egen åsikt? Det kan finnas hundra olika anledningar till att hon inte är kär och det är inte på något sätt obegripligt eller fel om hon inte är det. Vad hände med att hennes självkänsla faktiskt ska få vara något som kommer från henne själv, inte något som kanske finns ibland när hon kan påminna sig själv om vad andra tycker om henne  att andra tycker att hon är vacker rent utseendemässigt. Vad hände med att hon faktiskt skulle få vara en person som inte behöver bekräftelse och som är kapabel att ta sina egna beslut?

Inte nog med det, de här texternas främst målgrupp är tonårstjejer. Vad vill man säga med det? Ska de få lära sig att det är så här de måste vara för att bli älskade? Deras kändisförälskelser sjunger ju om det, så kanske måste man vara så för att accepteras. Kanske är det normalt, så det ska vara.

Nej, men faktiskt, jag undrar hur de tänker. Vad vill de säga med sina texter egentligen? Är det så de ser på tjejer, som något som ska vinnas? Jag hoppas inte det. Till deras försvar säger många att de är skivbolagen som är bovarna. De tvingar dem att sjunga sådana texter, precis som de blir tvingade att ha hektiska turnéscheman och spela in hundra skivor per år. Jag tycker synd om dem för det, men vad skulle egentligen hända om de vägrade? Jag tror ju knappast att de skulle bli avrättade. Stämda och bli av med skivkontrakt är det värsta jag kan tänka mig. Samtidigt, står det i deras kontrakt att de måste framställa sig själv som as genom sina låttexter? Skulle skivbolagen verkligen släppa sina största stjärnor sådär? Okej, jag är säkert väldigt naiv nu, men allvarligt? Är pengar och berömmelse värt att sprida den bilden?

Jag skulle inte tycka det. Är det priset man måste betala, då skulle jag hellre ta en annan väg för att nå min dröm.

Sådär känner jag för detta fenomen. Seriöst killar, låt tjejerna i låtarna ses som individer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar