tisdag 9 oktober 2012

Dagens fundering

Det är höst nu. Inte bara sådan höst där det står September i almanackan, men man fortfarande går runt i shorts, utan riktig höst. Sådär att det ligger massor av löv på marken, man fryser om man går ut utan jacka och man kan se att skymningen så smått börjar falla då även om klockan bara är tjugo i fem. Vart tog tiden vägen egentligen? För tre månader sedan hade jag sommarlov, var allmänt lat och räknade ner dagarna tills jag skulle åka till Kalmar. Tre månader sedan! Det känns som att det var igår. Samtidigt vet jag att om tre månader är det elfte januari och jag borde ha börjat skolan där i dagarna precis innan. Påbörjat vårterminen, sista terminen på gymnasiet.

Tiden har plötsligt börjat gå så fort. Jag tycker fortfarande att det nyss känns som att det var helgen för tre veckor sedan. Vad hände egentligen? Bestämde sig någon att snabbspola och jag märkte inget där jag satt med mitt te och ögonen på en serie eller ett skrivdokument? På sätt och vis tycker jag om det, för jag vill att tiden ska gå fort. Om ett år kanske jag förhoppningsvis befinner mig som au pair hos en familj i London (om mina drömmar slår in och allt går som jag har tänkt, vilket det i och för sig sällan gör), så jag har all anledning att längta. Samtidigt finns risken att det går för fort, att jag inte hinner med allt jag ska göra i år. Framför allt att jag till sist står där redo att åka iväg och plötsligt inser att jag kanske aldrig mer kommer bo i samma stad som några av mina fina hjärtemänniskor. Att även om vi kommer träffas och hålla kontakten så är de okomplicerade dagarna då vi inte behövde planera för att träffas, utan kunde umgås bara spontant över. Efter den dagen måste tid och omsorg  läggas på att planera att det ska funka tidsmässigt, att pengarna ska räcka och allt sådant. Jag kommer träffa nya vänner på nya platser såklart, men det kommer fortfarande göra ont att behöva skiljas från de gamla och inte kunna träffas på samma sätt och kanske till och med tappa kontakten. Med de närmaste är jag i och för sig helt säker på att det sistnämnda aldrig någonsin kommer hända, men de andra, de som inte står riktigt lika nära, men som jag fortfarande tycker om vill jag ju också behålla.

Dock är det fortfarande höst och jag har ett par månader på mig. Att tiden går fort är egentligen inget negativt, för den där dagen kommer komma även om tiden skulle gå långsamt. Inget ont som inte för något gott med sig antar jag, för trots att det kommer innebära att släppa taget om mycket ser jag fram emot det och tycker om att framtiden är inte längre ljusår bort, det är bara några steg kvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar